Författare: hanna (Sida 1 av 122)
Fler som du tack.
Jag älskade dig.
Det är en makeover av bloggen på gång och jag har suttit och kikat på utskrifter och skisser här en stund. Och det är jättesvårt, men jätteroligt!
Sofie som driver Fia Lotta Jansson Design hjälper mig och det gör mig så glad! Jag har länge tyckt att hon gör fantastiska grejer och funderat på att anlita henne och nu är det verklighet! Jag förblir lite hemlig nu, för än är det inte riktigt klart, men snart får ni se!
Och förresten, tycker du också att Sofies grejer är grymma, missa inte att hon går att anlita för logos, tidningsgrafik, blogg- och bandgrafik, bokstavsillustrationer för bröllop, dop och andra festligheter – men också för workshops i lettering. Sjukt kul grej för ett kreativt kompisgäng, ett jobb-event, en möhippa eller svensexa tänker jag.
Jag har alltid gillat Brokiga-böckerna och har läst många av dem genom åren. Där får alla känslor och alla sorters figurer plats och det har både kidsen och jag tyckt om. Så när jag såg att det fanns kramdjur i Brokiga-tappning som dessutom är framtagna i en miljömedveten produktion med stort hållbarhetstänk blev jag jätteglad. Företag som tänker så här gör mig lycklig:
Produkterna är framtagna i en fabrik certifierad av World Fair Trade Organization. Denna fabrik arbetar medvetet med bra arbetsvillkor samt ett stort ansvar för miljön. Vid infärgningen av textilierna återanvänds färgen i reningen av vattnet. Detta vatten används till bevattning av fälten intill och är så rent att det går att dricka. VD på företaget är en stark kvinna som arbetar kontinuerligt med att stärka kvinnors rätt i samhället. Vägen dit är enligt henne utbildning och att arbeta. För att kvinnorna på landsbygden ska kunna jobba krävs att man har fabriker nära deras hem samt erbjuder bra förskola för deras barn. Företaget har startat totalt 11 skolor på Sri Lanka och har idag 1000 anställda. Det är en ära att jobba med dem.
Nu bor iallafall en Ruta-figur hemma hos oss sedan några timmar och Anita har inte släppt den i en enda sekund. Och jäklar vad det känns mycket härligare när hon myser med ett superfint gosedjur som inte innehåller en massa läskiga kemikalier och är sytt av någon som får lön och har schyssta arbetsvillkor. Heja Brokiga!
Nu ska det bara drevas, sättas foder och så tänker vi rolla dörrarna så att de inte känns så himla nya. Sen är det ”bara” golvet kvar innan vi flyttar upp, men det ligger här i högar och acklimatiserar sig nu. Bor in sig så att säga. Och så kan jag meddela att det skiter sig med planen att flytta upp i maj. Men juni är ju en härlig månad det också. Håhåjaja.
Nästa grej på agendan är att bygga altan och jag har googlat inspiration i timmar. Eftersom jag är värdelös på att skissa så hoppas jag att jag på något mirakulöst sätt ska springa på en ritning över den perfekta altanen. Eller iallafall en att utgå ifrån. Vi får väl se.
Har ni ritningar på altaner byggda någon meter upp med trappa ner liggandes så tjoa gärna. Tills den perfekta ritningen dyker upp skissar jag snea och fula altaner och samlar värdefulla länkar som den här.
I vintras hängde jag en eftermiddag i en fantastisk villa i Alby där Team Tony spelade in tre filmer för Ersta Sjukhus. Filmerna är del av en kampanj för Lilla Erstagården som är ett barnhospice där väldigt sjuka barn kan spendera sin sista tid i livet. Frank, hans kompis Juni och min kollega projektledar-Martin är med i en av dem och trots att temat är tungt tycker jag att filmerna blev superfina.
De två andra filmerna (där även våra kompisar Jakob och Leon är med) hittar du här.
Jag var så peppad igår. Seeg förkylning översköljdes av fantastiskt väder, trädgårdshäng, nyklippt jätteglad unge och en kvällspromenad till vallokalen. Stoltheten i att visa för barnen hur det funkar med demokrati och svara på deras tusen frågor om rättvisa och hur systemet funkar byttes under kvällen mot en illamåendekänsla. Glad för feministernas frammarsch förstås, men att halva Sverige väljer att inte gå och rösta och de otäcka främlingsfientliga, rasistiska och nazistiska strömningarna i Europa gör mig livrädd.
Var är vi på väg? Och hur kan vi göra skillnad? Hur kan jag göra skillnad? Det ska jag fundera på framöver, för det är lätt att förfasas. Men sen då? När chocken har lagt sig och livet går vidare. I nästa vecka? Hur kan jag dra mitt strå till stacken för att förändra det här till den 14 september? För så här kan vi inte ha det. Det som händer nu måste vändas. Vi är människor på samma klot, för mig är det självklart att vi alla är lika mycket värda.
Update, dagen efter:
Nu har jag hunnit fundera lite och kommit fram till att det viktigaste just nu är att alla vi som tycker att medmänsklighet och jämlikhet är viktigt pratar om det. Med varandra och så många andra som möjligt. Ifrågasätt och diskutera. Kalla inte Sverigedemokrater och rasister du möter i din vardag för idioter, bli inte förbannad och avfärda dem. Då skärmar de av sig, vänder sig till varandra och kommer aldrig att lyssna på dig. Förklara istället. Förklara med tålamod och pedagogik som mantra. Förklara varför det är viktigt att vi tar hand om varandra. Att vi alla är människor som har samma värde. Att det inte kommer att bli bättre av att stänga ute människor. För utan att komma nära tror jag inte att det går att förändra. Vi måste ta fighterna i vardagen. När det kommer slentrianmässigt vid lunchbordet, på bussen eller på gymmet och orka och våga stå upp för det vi ju faktiskt tror på. Jag kan och du kan – nu hjälps vi åt att förändra det här!
Glöm önskelistan. Jag hade ju glömt bort vad jag har önskat mig mest av allt, nämligen den perfekta kameran. En orange Lumix GM1 – 0ch den fick jag av Lars! Tjohooo! Nu ska här fotas mer än någonsin. De senaste åren har jag nästan bara använt min iPhone men no more! Nu: laddfest.
Yes. Jag är 38 i några dagar till. Men jag gillar ju att fylla år och fira, så när jag inte är det längre så önskar jag mig de här grejerna Lars (inspirerad av Franks fina lista häromdagen).
– En maskrosboll
– En pynta– eller zebra-tekopp
– Delar till min nagel-ljusstake
– Isabelle McAllister-tapeten Epic sunrise till vår sovrumsvägg
– Träningskort så att jag kan köra onsdagar med Lofsangänget på Skrotet
– Ett par egendesignade Airmax
– Yasuragilyx, massage eller fotvård
– Ett växthus
– Hjälp av ett trädgårdsproffs att planera vår trädgård
– Ett shoppinguppdrag
– En röd kattunge
– Nike windrunner i grönt eller kanske lila – eller nåt annat. Gillar tvåfärgat och V:et fram
– En grön eller turkos soffa
– En altan
Inte mer än så faktiskt.
Efter vad barnen tyckte kändes som ungefär hundra års väntan så drog vi ju äntligen på vinnarresan till Paris och Disneyland över påskhelgen. Många har frågat om hur vi hade det och bett om tips, så här kommer det! Vi inledde med två dagar bland prinsessor, vinkande djur och karuseller på Disneyland Paris och när vi inte orkade höra mer positiv-musik och kände oss trötta på köer tog vi tåget in till Paris och spenderade två dagar i stan. Kyliga morgnar, men soliga eftermiddagar och bara några droppar regn, god mat och knasig, fnissig och glad familj. Kort sagt – en schysst helg! Tjoa gärna i kommentarerna om ni har andra tips eller frågor.
Och så några tips då. För dig som undrar lite om Eurodisney:
– Boende: Vi bodde på Disneyhotellet New York. Stort, men najs. Vi fick en svit med två rum – rymligt med badkar, morgonrockar, tofflor och ganska snabb roomservice för föräldrar som gärna käkar ost och dricker ett glas vin när kidsen har somnat. Det tog mindre än 10 minuter att promenera in till parkerna från hotellet och en fördel med att bo på Disneyhotellen är att vi blev insläppta i parkerna (japp, det är två parker numera) två timmar före alla andra – vilket innebär mycket mindre köer. För det var låånga köer. På eftermiddagarna runt en timmes kö till många av attraktionerna, och trots att det finns ett fast pass-system så innebar det ändå kö i 20-30 minuter. Tror det är smart att undvika påsken faktiskt.
– Parkerna: Vi inledde med den stora huvudparken första dagen. Den är stor och uppdelad på olika områden med olika teman, tex Fantasyland som har prinsesstema och Frontierland som har vilda västern-vibb. Fint, men inget av det som är Disney för våra barn mer än den stora paraden som passerade genom huvudgatan en gång om dagen. En ganska klassisk nöjespark med karuseller, butiker och glass och popcornförsäljning. Barnen hade sjukt kul ändå förstås, men jag hade nog förväntat mig något annat. Den andra, Disney Studios-parken hängde vi i under andra dagen och den var mycket härligare! Här fanns Blixten, Toy Story, Monsters Inc och våra kids hjältar. Det fanns också mer lekrelaterat – inte bara karuseller, vilket var bra när man var trött på köer. Även här fanns en parad med alla de stora figurerna och en bio där vi såg en film med klipp från en massa klassiker (inte tiptopp för de minsta dock pga scen ur Poltergeist). Över lag var det bra bredd på attraktionerna, det fanns något för både små och stora och mycket vi kunde åka tillsammans allihop.
– Mat: Lite som det är i nöjesparker generellt. Friterad smaklös snabbmat. Vi käkade bla på ett tex mex-ställe mitt emot Big thunder mountain (berg-och-dal-bana med gruvtema och för övrigt Anitas första riktiga berg-och-dalbane-åk), för att de hade ris och sallad och inte bara pommes frites – men ingen tyckte att det var gott.
– Shopping: Det finns sjukt många butiker inne i parkerna. Vi visste om det innan och hade bestämt tillsammans med barnen att de skulle få köpa en grej var, men att köpet skulle genomföras på andra dagen när vi sett allt, innan vi gick hem till hotellet. Det innebar att innan dess så spanade vi bara och de klurade på vad de skulle köpa när det väl var dags. Skönt, för det var annars ett guldupplägg för tjat och ruinering.
Och så några Paris-tips:
– Boende: Vi bodde på LeBron, men bo inte där. Fuskrenoverat med fishy el-lösningar, inte topprent och extremt lyhört. Önskar att vi hade valt Tiquetonne istället, där bodde vi för några år sedan. Det var enkelt och gammal stil, men rent och oerhört charmigt med utsikt över takåsarna i superhärliga kvarter. Nästa gång vill jag bo närmare metrostationerna Pigalle och Anwers, där tycker jag om att hänga.
– Mat: Vi käkade på vanliga bistros den här gången, inga fancy restauranger. Men jag klämmer in ett par favoriter ändå – jag gillar Chez Janous, en ganska stimmig bistro med god mat. Jag käkade en himmelsk ostbricka där i december. En annan är Le Mary Celeste – corny namn, men härligt! Stimmigt ställe med folk i vår ålder. Egentligen en ostronbar och mycket drinkar men också massor av sjukt goda tapasrätter. Och så Café Percier förstås. Där åt jag en helt fantastisk råbiff till lunch för mig själv när jag var i Paris för Le Web. Gratis wifi också, kärlek.
– Hänga runt och se härliga saker: Jag älskar de latinska kvarteren men också området nedanför Sacre Cour. Ta tunnelbanan till Anwers eller Pigalle och gå i kvarteren upp mot Sacre Cour – massor av småshoppar och mysiga restauranger. Och är det fint väder – köp med lite kallt vin, bröd, jordgubbar och sätt er i den lilla grönskande parken precis bakom kyrkan. En fantastisk liten oas! Tar vinet slut så finns ett mysigt ställe med färgglada stolar nedanför trappan som går ner till vänster från Sacre Cour (om ni har kyrkan i ryggen sett). Och så tycker jag att Eiffeltornet är härligt. Orkar man inte köa för att ta sig upp i tornet, ta tunnelbanan till Trocadero och se det från andra sidan Seine. Kolla upp vilken tid det tänds på kvällen – när jag var där kvällstid i vintras var det kl 17, men det borde vara senare nu. Det är en fantastiskt härlig syn!
Och för att sammanfatta – jag tror faktiskt att hela Kastås-klanen blev supernöjda. Det blev liksom lagom av allt. Två dagar i Disney-himlen kändes perfekt. Inte för lite och inte för mycket. Och att få spendera tid inne i Paris med barnen var ashärligt eftersom de faktiskt uppskattade det och tog in och reflekterade över allt från språk, skyltar, byggnader och sätt att leva. Jag ser fram emot att uppleva fler storstäder med dem.
—
Och just det – till nästa Paristur skulle jag vilja hinna med några av de här också:
– Skelettfiesta på Nationalhistoriska
– Shopping och kanske en lunch på Merci och Le Comptoir general ska vara coolt också
– Sen mååste jag få gå fransk loppis -Puces de Vanves och Porte de Clignancourt kanske?
Den 3 juni arrangerar gänget bakom Webbdagarna en helt ny konferens för dig som jobbar i en ledande roll inom marknadsföring, CMO Summit – och tillsammans med bland annat Karin Zingmark från Microsoft är en viss strateg ni känner är en av talarna!
Tanken med dagen är att fokusera på digitala möjligheter och ta tillvara på allt det fina som dyker upp med ny teknik. Att hjälpa dig bli en modernare marknadsförare helt enkelt. Hyper Island är medarrangör och kommer att stå för ett gäng interaktiva delar som kommer att göra dagen unik och ge deltagarna möjlighet att ta till sig information genom övningar – både individuellt och i grupp. Hoppas vi ses där!
Jag är inte riktigt klar med de sex veckorna i löpskolan Röhnisch success, men ikväll var bjöds det till avslutningsfest och ja…jag gillar ju fest, så jag var med ändå! Vi inledde med intervaller och löpteknik i Humlan, sen snabb dusch, lite mingel, snacks och shopping i Röhnischbutiken innan Ida och Lovisa föreläste om mål, motivation och hur vi ska tänka nu när löpskolan är över.
En sjukt bra kväll för mig som vanligtvis bara springer utan att tänka speciellt mycket – löpsteg, teknik och att fundera på hur kroppen fungerar är något jag klurar mer och mer på. Och det här med mål och motivation är alltid spännande. Jag som utan utmaningar sällan pressar mig eller kliver ur bekvämlighetszonen behöver verkligen fundera på hur jag ska tänka under resten av året för att hålla igång och för att pressa mig mer. Jag har satt mitt årsmål på 150 pass, men jag behöver även kortare delmål under resans gång. Jag ska klura lite mer på det och sätta ett nytt mål när jag sprungit klart passen i Röhnisch success.
Tack för en superhärlig kväll Ida, Lovisa och Röhnisch – och tack för goodiebagen! Ni är en stor del till att jag har förändrat min syn på träning och på mig själv under de senaste åren och jag är så jäkla tacksam över det! Idag ska jag inviga min nya Röhnischtröja under kvällspasset!
Den första bilden från Humlegården har jag lånat av Alla kan träna-Ida, tack!
Det gör förresten ingenting om loppisen i fråga har fyra stycken släta dörrar från 50-60-talet till vår övervåning heller. Hehe.
Kikade in på Svett & etikett-bloggen och fick mig en liten present – avsnitt två ligger ute nu! YEY! Den här gången dessutom med en av de träningsformer jag är mest skeptisk mot. Yoga. Men också en jag är lite dragen till – halvmaror. Kan bli härligt!
PS. Har bara provat yoga som gravid och då somnade jag hela tiden. Annars är yoga för mig lite som av en blandning av flum och Yogagirl, dvs inget jag riktigt kan identifiera mig med. DS.
Måste bara tipsa om min nya favoritapp (efter mobilt bank-id och Swish då). Training goal heter den. Inget avancerat egentligen. Du sätter upp mål med din träning – antal pass och på vilken tid du ska klara av dina pass, och så börjar du registrera dem. Du kan ge olika typer av träning olika färg, sätta betyg, skriva noteringar och lägga till bilder till varje pass. Men framförallt håller den reda på hur du ligger till mot ditt mål – både i procent men också med en markering som visar hur många pass du borde ha sprungit så långt.
Och det här funkar verkligen på mig.
Jag tappade löpningen helt förra året och sprang mindre än vad jag gjort sedan jag började springa 2006. Jag har funderat på varför och tror att det nog beror på att jag körde på som vanligt utan att egentligen tänka eller sätta mål med min löpning. Jag gjorde som jag alltid gjort, anmälde mig till ett gäng lopp som jag alltid brukar köra, men sprang mindre och mindre ju längre året gick. Däremot så startade jag ändå i mina lopp. Och gick i mål på sämre tider än på flera år, vilket gjorde att jag tappade motivationen ännu mer. Så i år bestämde jag mig för att skita i loppen och bara springa för att jag tycker att det är roligt. För att hålla motivationen uppe satte jag dock upp ett mål – att träna minst 150 pass under året. Och det är det målet jag mäter i Training Goal-appen. Och yes, det ser bra ut! De senaste veckorna har jag kört Lovisas och Idas löparskola Röhnisch success för att få upp tempot. Och i kväll sprang jag snabbare än vad jag gjort på ett par år och jag känner mig så jäkla stolt och glad över mig själv som hittat flowet igen! Det är så jäkla kul att springa!
Jag är så nöjd med mig själv. Deklarerad och klar med mer än en vecka tillgodo. Kanske börjar min nya deadline-mentalitet funka? Ibland i allafall. För det kan ha varit så att jag skrev en artikel med några minuters marginal till deadline ikväll, men oftare än förr iallafall.
Men åter till deklarationen. Varför får jag min deklaration i kuvert, utan Dags att deklarera-tidningen? Inte inplastad. Det är andra året i rad nu och det känns…fishy!
Igår kväll såg jag trailern för Svett och etikett, ett lite annorlunda träningsprogram där Kalle Zackari Wahlström provar olika träningsformer – och jag började tjuta. Det är något fint med att utmana sig själv och sin kropp, ta ut sig fullständigt och sen landa i sån jävla lycka och eurfori när man klarat det. Ville se alla avsnitt pronto!
Nu har jag just sett premiäravsnittet och istället skrattat så jag gråter. Kalle ska på två veckor deffa för att ställa upp i en bodybuildartävling. En helt sjuk utmaning visar det sig. Ja, ni får kolla själva här. Men jag längtar redan efter nästa program (och efter ett tufft löppass faktiskt)!
Nu börjar jag blogga igen. Basånivet.
För inte så längesedan såg övervåningen ut så här. Lite som en balsal i trä och isolering med enstaka metall-detaljer där vi skruttade omkring och pysslade med grejer som inte syntes överhuvudtaget.
Men no more. Nu har det hänt grejer och tro det eller ej – nu har vi väggar och det är dags att ge sig in i den fantastiska slip- och spacklingsvärlden igen. Tjoho!
