Egentligen skulle det här bli en av de härligaste helgerna på länge. Men icke. Jag tycker vi tar och stryker den istället. Kan vi göra ett nytt försök nåt händelsefattigt veckoslut i mars kanske?
För det som skulle bli värsta äventyret med Göteborgstripp (jag ensam med kidsen) och kompishäng på skön nivå, njutning på Bloggers Inn på Scandic Rubinen och äventyr på Universeum blev istället vaknatt med loj treåring, oro, akutbesök och innesittande. Blä.
Månad: januari 2013
Jag har ju varit förälder ett tag nu. Men jag tror faktiskt att det är allra första gången vi klämt in en dubbel-VAB och varit hemma med båda barnen. Köpa lott kanske?
Det var iskallt ute och jag var löjligt nervös. So far verkade det lakritsälskande rödskägget vara riktigt lovande. Jag hade fått ett sista minuten-tips av dejtingexperten jag delade rum med i kollektivet, så jag var några minuter sen när jag gick upp för trapporna vid St Eriksplan (man skulle se till att komma sist – att stå och vänta var för nervöst, plus att man då inte behövde bekymra sig om hur eller exakt var man skulle stå).
Så klev jag upp för det sista trappsteget och ut i kylan. Han var kortare än vad jag hade förväntat mig och hade DIF-halsduk. Hm. Men hans ögon var lika blå och snälla som på bilden och han verkade upprymd och glad. Det gjorde mig glad.
Vi hamnade på Gotcha, en pytteliten restaurang på Gästrikegatan, i ett litet rum som vi delade med Mauro & Plura. Minns att jag tyckte att det var lite skämmigt och att jag hoppades att de inte skulle förstå att det var första gången vi träffades.
Jag hade en t-shirt med patronbälte-tryck och han hade en Lacoste-piké. Vi drack öl och han berättade roliga historier om kollegor och kunder på stället han praktiserade på. Han pluggade till apotekare och jag fattade inte riktigt varför man ville göra det, men vågade inte fråga. Och så pratade vi om min galna bostadskarriär och drack mer öl. Och rökte. Och jag skrattade mycket och tyckte att han var bra och fin.
Många öl senare var vi tillbaka nere i tunnelbanan och innan det blev konstigt kramade vi varann snabbt hejdå och hoppade på varsitt tåg i olika riktning.
Fin start ändå.
Mitt år börjar med struktur och jävligt mycket må bra. Tillförsikt, kärlek och trygghet. Det är en bra tid helt enkelt. Men inte för alla. 2013 är en helt annan sak för Kristian. Läser och får ont i hela kroppen. Kräkkänslor. Vet inte hur länge jag ska fixa att läsa och följa vägen mot slutet. Fy helvete vad svårt det är. Och ändå förstår jag såklart att jag är förbannat långt ifrån det som är hans verklighet. Onda jävla sjukdom.
Den som har hängt med vet ju att struktur och planering är grejen för 2013. Och so far får man väl säga att det går…okej.
Jag ligger lite efter i läsningen av strukturboken. Det är inte bra. Men jag inleder varje arbetsdag med en struktur-stund, jag gör todo-listor, jag har börjat lägga dokument i mappar och namnger alla dokument på samma sätt. Sen har jag bytt plats på jobbet för att få lite mer ro. Jag insåg att det behövdes eftersom jag hellre satt på café när jag skulle jobba koncentrerat med olika typer av strategi-dokument och rapporter.
På hemmaplan har jag gjort ett schema för träningen och springer fyra dagar i veckan. Måndag, onsdag, fredag och så långpass på lördagar. Jag kör så tills i början av mars då det är upptrappning med hjälp av 10-veckorsschemat från jogg.se fram till Göteborgsvarvet den 18 maj.
Och just det, så planerar vi ju veckans mat och skriver upp på tavlan varje söndag. Lättare att nå målet med tre köttfria i veckan då. Haha, nu när jag läser igenom det här så inser jag att det är en riktigt bra nivå. Jag älskar struktur!
Bäst den här veckan: Fast anställning!
Sämst med den här veckan: Att jag inte sprungit något.
Som det har räknats ner till den här dagen. Men så kom den då äntligen. Och det blev väckning med sång och paket, firande på Bolibompa, montering av mini-piano och sen har det fortsatt i högt tempo med ännu mera paket, tårta, musik och nuggetslunch. Som det ska vara helt enkelt. Bästa presenten var en stor monchichi från Frank som hon blev alldeles till sig av. Fint tycker mamman förstås som fick torka en tår över glädjen.
Och hon är en fin treåring. Just nu med nysprucken trumhinna och nästan två veckors sjuka, men annars glad, viljestark, smart, pratig och rolig. Ska bestämma allt själv och gör precis allt så som Frank gör. Hon börjar hoppar över tuppluren mitt på dagen oftare och oftare, lär sig bokstäver och räknar massor. Och i morgon ska hon lämna napparna till bebisdjuren i Rådsparken. Blir spännande att se hur det går…
Jag sitter här och gör ett träningsschema, har tagit mina mått, har precis läst förordet i strukturboken som ska göra mig till ett uppstyrt ess (tack fina fina Sofie) samtidigt som jag försöker att glömma chipsen, chokladen och kakorna som finns i köksskåpen. Nu ska jag ta mig en clementin också.
Jag är exakt en sån som jag brukar garva åt och håna i början av januari. Men det är okej om ni garvar. Gör det! Då blir jag ännu mer taggad att hänga i löparspåret även i oktober.
