Jag läste det här blogginlägget för två år sen och jag minns att jag nästan gick sönder. Den största rädslan. Hur överlever man något så fruktansvärt? Hur hittar man styrka och sinnesnärvaro att berätta för sin fru att ens barn är dött? Hur drar man det sista andetaget innan man formulerar orden? Och att sen göra det igen till ännu en familjemedlem? Hur orkar man leva vidare?
I morse läste jag Christinas blogginlägg på väg till jobbet och påmindes om känslan. Stora tårar mitt i morgonrushen på fyrans buss. Och jag kände att idag inte är dagen för vädergnäll, suckar om full mailbox eller griniga kassörskor. Idag och så många dagar och stunder framöver som möjligt ska jag försöka ha med mig känslan av tacksamhet. För trots om saker är skit ibland så är jag så enormt tacksam över det liv jag har. Jag är tacksam för friskhet, för alla de fantastiska människor jag har runt mig, för Lars och för vår fina lilla familj. Ikväll vid nattningen kramade jag barnen hårt och länge med en stor klump i halsen. Klappade försiktigt på varma små kinder och mjuka hår. Älskade barn, jag orkar inte ens tänka tanken på hur livet skulle bli om något hände dem. Önskar jag kunde skydda dem från allt ont. Det kan jag förstås inte. Men jag kan visa dem att de är de finaste jag har och att vad som än händer så kommer jag alltid att finnas där för dem.
Ikväll brinner ljusen i vårt hus för Linus och hans familj.
