Det blir inte så mycket lästid över när man semestrar med två barn. På förmiddagarna har oftast jag varit den som stannat inne när Anita sover och då har jag prioriterat surfandet. Men nästan tre böcker har jag hunnit med iallafall. Ingen jag blev helt tagen av – men lite charm finns ändå.

Skådisen Michael Nyqvists debut, När barnet lagt sig, lämnade mig förvånansvärt oberörd. Han berättar historien om hur han själv fick reda på att han var adopterad, om jakten på sina biologiska föräldrar och den känslomässiga chock han får när han själv blir pappa. Något som förstås skulle kunna bli oerhört gripande och rörande. Men jag tycker att han är värdelös på att berätta. Större delen av boken består av korta osammanhängande stycken som tar slut innan man hinner ta orden och situationerna till sig. Jag tappar känslan om och om igen och tänker att Nyqvist nog ska hålla sig till skådespelaryrket ändå.

Sen ytterligare en person som också gör något annat än skriver böcker till vardags, radiojournalisten Kjell Eriksson som skrivit självbiografin Kjell. Om att växa upp som tjockis beroende av Oboy och Skogaholmslimpa, omgiven av radhusälskande människor som alla ville vara speciella men rackade ner på de som verkligen lyckades vara annorlunda.
En fin liten bok, lätt- och snabbläst med ganska mycket igenkänning från mitt eget 80- och 90-tal. Kampen för att passa in och längtan efter revansch tror jag att vi är många som lagt otaliga timmars funderande på. Så även Kjell.
Den här boken går inte till historien, men jag tycker att den är värd att läsa. Som förälder tänker jag mycket på hur korkade många av Kjells vuxenkontakter var – och på hur många idioter till lärare det verkar finnas. Gissar att det inte var så enbart i Täby där Kjell växte upp tyvärr. Och ju fler vi är som slås av det och tar det med oss i framtiden – ju färre såna idiotvuxna blir det förstås. Så läs! Dessutom går en krona per inköpt pocket till Friends arbete mot mobbing. Bara det.

Sist ut är Lubiewo av Michal Witkowski som jag inte läst klart ännu, men ni får en liten recension ändå. Lubiewo är en polsk roman som handlar om de två pensionerade bögkompisarna Patricia och Lukrecia som smickrade av journalisten Michals intresse, öppenhjärtigt berättar sin och sina medsystrars (böggänget ser på sig själva som tanter) osminkade och skitiga historia. Om hur det enda som betydde något var att få suga av en kärlekstörstande rysk soldat eller bli knullad av ett råskinn. Att bli utsatt för så mycket förnedring som möjligt – och gärna betala för det. Om hur allt var bättre förr – inga fjolliga fjollor, prideparader och gayvänliga kulturer.
Jag har ju inte läst klart den än, men det är svårt att lägga ner den. Språket är grovt och det är bitvis så sunkigt, rakt på sak och vidrigt att man äcklas av det som bögtanterna och deras väninnor med glädje utsätter sig för. Lite bilolycka-känsla. Samtidigt finns det enormt mycket kärlek och respekt i gruppen och trots det sorgliga så förstår jag tidvis att de älskade sitt hårda liv.