I vanliga fall tänker jag inte så jättemycket på att jag inte har någon kontakt med någon av mina pappor. Livet går ju vidare ändå liksom. Men häromdagen träffade jag Venkes fina pappa och efteråt kände jag mig så himla avundsjuk. För egentligen är det ju sjukt sorgligt att den där fina farsan jag hade bara försvann. Och att den som är min biologiska farsa inte ens hör av sig – fast han med största sannolikhet vet att jag numera har koll på att han finns.
Bläk. Ibland är relationer så jäkla jobbiga. Och visst, jag är ju inte dum i huvudet, jag skulle ju kunna lyfta luren själv också. Men den ena känns som en annan person än den som jag växte upp med, en som inte känner mig alls. Och när det gäller den andra så är ju han den vuxna, föräldern. Känns som att det är hans ansvar mer än mitt.
Och for real – jag vet inte ens om jag vill ha kontakt. Om jag orkar med känslostormandet igen. Men jag saknar tiden när jag hade en farsa. Som fan.
