Här kommer lite rättframt och ohämmat skryt. Och jag står för det! För idag sprang jag min första mil någonsin. Ni som känner mig fattar hur stort det är (hoppas att Linda C läser det här nån gång, på vår tid sprang jag en gång om året, typ den 13 oktober). Iallafall. Den sista kilometern garvade jag mig fram. Det kändes nästan som jag flög – så himla härligt och overkligt var det. Och det känns som att jag kommer att göra det igen.
Alltså. Jag brukar kräkas av den här typen av inlägg. Men nu handlar det ju om mig. Och jag vill bara springa mer och mer nu. Hoppas hoppas hoppas att den här känslan håller i sig!
