Idag är det svårt att inte bli nostalgisk. Sen igår kommer tankarna varje gång jag tittar på klockan. Funderar på i vilket skede jag var i för två år sen. Minns hur jag kämpade och jobbade, saker Lars sa för att peppa och att jag tyckte att det tog förbannat lång tid. Och sen hände det. Han kom äntligen ut, det allra finaste lilla blå knyte jag nånsin sett. Och sen var inget sig likt.

Och idag blir han två. Vet inte om det beror på att det är den tiden i månaden, men det får mig att vilja tjuta lite. För att det är så sjukt stort.