Jag säger bara 12 minuter.
Update: Jag borde lära mig att ta i trä, hålla truten eller nåt sånt. Ja, ni fattar. Efter att ha läst i Eckerbergs häfte att man inte behöver köra nätterna innan barnet klarat av att somna själv på kvällen så gav vi förstås upp vid 01-tiden och lät Frank komma över i vår säng. Bad bad bad idea. Resulterade i att ingen av oss har sovit mer än ett par timmar i natt. Frank snackade, snurrade, grinade, sparkade, ställde sig upp och var helt vild. Jag var sjukt trött och orkade inte hålla humöret uppe så Lars tog över. Men inget funkade. Och mitt i all förvirring och desperation efter sömn så testade vi att försöka lägga honom i hans säng igen – och det är klart att ungen blev vild. Helt förvirrad av sina veliga zombieföräldrar. Så han hamnade till slut i vår säng igen och måste verkligen ha undrat vad vi höll på med. Och precis när allt lugnat ner sig och hela familjen började komma till ro (jag låg och klappade på Frank och han höll på att somna) – så ringer min klocka. Dags att gå upp. Jag höll på att börja tjuta och inser att det här kanske inte blir årets bästa dag. Bajs.
