Idag för två år sen var det långfredag. Jag spenderade dagen med att hångla med min blivande man och promenera i solen, ständigt spanandes på den sprajlans nya blänkande ringen på långfingret. Det var en bisarr, overklig känsla och jag var sådär nördigt toklycklig!
Det är svårt att fatta, men det sjuka är att det har blivit ännu bättre sen dess. Även de vanligaste svenne-tisdagarna med falukorv, dammig lägenhet och sofflökning gör mig lycklig. Och jag undrar fortfarande hur fasen just jag lyckades kapa den här grymma snubben?
