Kategori: livet

Alla har rätt till en vardag

I vintras hängde jag en eftermiddag i en fantastisk villa i Alby där Team Tony spelade in tre filmer för Ersta Sjukhus. Filmerna är del av en kampanj för Lilla Erstagården som är ett barnhospice där väldigt sjuka barn kan spendera sin sista tid i livet. Frank, hans kompis Juni och min kollega projektledar-Martin är med i en av dem och trots att temat är tungt tycker jag att filmerna blev superfina.

De två andra filmerna (där även våra kompisar Jakob och Leon är med) hittar du här.

Valsorg

Jag var så peppad igår. Seeg förkylning översköljdes av fantastiskt väder, trädgårdshäng, nyklippt jätteglad unge och en kvällspromenad till vallokalen. Stoltheten i att visa för barnen hur det funkar med demokrati och svara på deras tusen frågor om rättvisa och hur systemet funkar byttes under kvällen mot en illamåendekänsla. Glad för feministernas frammarsch förstås, men att halva Sverige väljer att inte gå och rösta och de otäcka främlingsfientliga, rasistiska och nazistiska strömningarna i Europa gör mig livrädd.

Var är vi på väg? Och hur kan vi göra skillnad? Hur kan jag göra skillnad? Det ska jag fundera på framöver, för det är lätt att förfasas. Men sen då? När chocken har lagt sig och livet går vidare. I nästa vecka? Hur kan jag dra mitt strå till stacken för att förändra det här till den 14 september? För så här kan vi inte ha det. Det som händer nu måste vändas. Vi är människor på samma klot, för mig är det självklart att vi alla är lika mycket värda.

Update, dagen efter:
Nu har jag hunnit fundera lite och kommit fram till att det viktigaste just nu är att alla vi som tycker att medmänsklighet och jämlikhet är viktigt pratar om det. Med varandra och så många andra som möjligt. Ifrågasätt och diskutera. Kalla inte Sverigedemokrater och rasister du möter i din vardag för idioter, bli inte förbannad och avfärda dem. Då skärmar de av sig, vänder sig till varandra och kommer aldrig att lyssna på dig. Förklara istället. Förklara med tålamod och pedagogik som mantra. Förklara varför det är viktigt att vi tar hand om varandra. Att vi alla är människor som har samma värde. Att det inte kommer att bli bättre av att stänga ute människor. För utan att komma nära tror jag inte att det går att förändra. Vi måste ta fighterna i vardagen. När det kommer slentrianmässigt vid lunchbordet, på bussen eller på gymmet och orka och våga stå upp för det vi ju faktiskt tror på. Jag kan och du kan – nu hjälps vi åt att förändra det här!

Sånt en 38-åring (och förhoppningsvis även 39-åringar) gillar

Yes. Jag är 38 i några dagar till. Men jag gillar ju att fylla år och fira, så när jag inte är det längre så önskar jag mig de här grejerna Lars (inspirerad av Franks fina lista häromdagen).

- En maskrosboll
- En pynta- eller zebra-tekopp
- Delar till min nagel-ljusstake
- Isabelle McAllister-tapeten Epic sunrise till vår sovrumsvägg
- Träningskort så att jag kan köra onsdagar med Lofsangänget på Skrotet
- Ett par egendesignade Airmax
- Yasuragilyx, massage eller fotvård
- Ett växthus
- Hjälp av ett trädgårdsproffs att planera vår trädgård
- Ett shoppinguppdrag
- En röd kattunge
- Nike windrunner i grönt eller kanske lila – eller nåt annat. Gillar tvåfärgat och V:et fram
- En grön eller turkos soffa
- En altan

Inte mer än så faktiskt.

Soundtrack till en sorgens dag

Vaknade till den sorgliga nyheten att Kristian Gidlund inte finns med oss mer. En fantastisk person som trots att vi aldrig träffats har berört mig otroligt mycket. Fått mig att värdesätta det jag har. Fuck fuck fuck den där jävla cancern. Idag ger jag en gåva till Cancerfonden, kramar mina nära och kära extra hårt och spelar den här:

Älska födelsedagar!

Min började så här och sen blev det bara bättre och bättre. Att fylla år är verkligen svinhärligt. Tack för alla gratulationer!

20130519-123258.jpg

Önskelistan

Jag har ju fått nån fråga sådär om vad jag önskar mig (två iallafall), så därför kommer här ett efterlängtat inlägg med årets önskelista. Mest skor konstigt nog (jag har strl 38 förresten).

Ett par leopardfärgade Nike Blazer
…eller ett par Allstars i samma mönster.
Ett par gröna papillon från Swedish Hasbeens.
Malin-Sandaler från Calou – gröna förstås.
En gul power houdi (surar över att de snyggaste färgerna finns enbart som herrstorlek dock).
PT-timmar hos Lofsan på Rosa Skrot.
En grön löparrygga från Ospey.
Guldklocka, typ den här från Asos.
2XU kompressions-tights.
Spisa Ribb och Berså mattallrikar.
Zebra-koppar (finns just nu hos Tid & rum).
Fina solbrillor och smycken.
Glada nagellack.
Presentkort på Åhlens, Monki eller nån annan bra klädbutik…
…och så gärna en lottovinst som räcker till altan, trädgårsuppfräschning och ett badrum på plan två. Och en resa.

Idag blev han sju

Det här med att det är sju år sen den här fantastiska, smarta, roliga, omtänksamma och eftertänksamma människan landade i min famn. Det övergår faktiskt mitt förstånd. Grattis älskade unge!

#throwbackthursday

Jag älskar företeelser som dyker upp i sociala kanaler och blir något helt självklart. #tbt eller #throwbackthursday som är stort på Instagram är bara ett exempel, men självklart som en dröm för en nostalgiker som jag.

Här är dagens från mig. Jag och brorsan typ 1979. Den hängde på väggen i mitt barndomshem i Stenby och jag hatade den innerligt. Nu tycker jag att bilden är fantastisk och blir alldeles varm och glad när jag tittar på den. Vi var ju faktiskt superfina.

20130418-225343.jpg

Saker jag inte trodde jag skulle göra: bildgoogla penis och vagina tillsammans med mina barn

Men det är precis vad jag just har gjort. Jag något nervös över vad som skulle dyka upp i resultatlistan och han med väldigt stora ögon. Men så bra ändå! För nu vet han ju precis vad ett ollon är och hur det ser ut. Och tänk att snoppar har ett hål och snippor två.

Ytterligare en anledning att älska internet.

Det här är Sverige 2013

Jag blir så jävla ledsen. Ska kvinnor i Sverige behöva ha det så här? Hur många orkar stå för sin sak i en sån här verklighet? Jag är så imponerad och rörd över alla de här kvinnorna som har modet att kliva fram och berätta. Både i Uppdrag gransknings film, av Blondinbellas text, Kerstin Weigls artikel, Cissi Wallin som ringde en av personerna som hotat henne och alla de andra som sagt ifrån de senaste dagarna.

I efterdyningarna tycker jag att Sofia Mirjamsdotter, Malin Nävelsjö och Viktor Adolfsson skrivit otroligt läsvärda texter. Läs dem. Och ta med dig att vi alla bär ett ansvar. Vi kan alla göra skillnad. Kommentera postitivt när du läser/ser saker på nätet som du gillar och våga säg ifrån i din vardag när något inte står rätt till. Positiva droppar ner i det där svarta vattnet. Ju fler, ju ljusare kommer det där skitvattnet att bli.

Nu ska jag surfa en runda och skriva några positiva rader till de jag gillar och tycker är bra. För att jag tror att de behöver få veta att vi på andra sidan är många fler.

Helgen vecka 4

Egentligen skulle det här bli en av de härligaste helgerna på länge. Men icke. Jag tycker vi tar och stryker den istället. Kan vi göra ett nytt försök nåt händelsefattigt veckoslut i mars kanske?
För det som skulle bli värsta äventyret med Göteborgstripp (jag ensam med kidsen) och kompishäng på skön nivå, njutning på Bloggers Inn på Scandic Rubinen och äventyr på Universeum blev istället vaknatt med loj treåring, oro, akutbesök och innesittande. Blä.

030123

Det var iskallt ute och jag var löjligt nervös. So far verkade det lakritsälskande rödskägget vara riktigt lovande. Jag hade fått ett sista minuten-tips av dejtingexperten jag delade rum med i kollektivet, så jag var några minuter sen när jag gick upp för trapporna vid St Eriksplan (man skulle se till att komma sist – att stå och vänta var för nervöst, plus att man då inte behövde bekymra sig om hur eller exakt var man skulle stå).

Så klev jag upp för det sista trappsteget och ut i kylan. Han var kortare än vad jag hade förväntat mig och hade DIF-halsduk. Hm. Men hans ögon var lika blå och snälla som på bilden och han verkade upprymd och glad. Det gjorde mig glad.

Vi hamnade på Gotcha, en pytteliten restaurang på Gästrikegatan, i ett litet rum som vi delade med Mauro & Plura. Minns att jag tyckte att det var lite skämmigt och att jag hoppades att de inte skulle förstå att det var första gången vi träffades.

Jag hade en t-shirt med patronbälte-tryck och han hade en Lacoste-piké. Vi drack öl och han berättade roliga historier om kollegor och kunder på stället han praktiserade på. Han pluggade till apotekare och jag fattade inte riktigt varför man ville göra det, men vågade inte fråga. Och så pratade vi om min galna bostadskarriär och drack mer öl. Och rökte. Och jag skrattade mycket och tyckte att han var bra och fin.

Många öl senare var vi tillbaka nere i tunnelbanan och innan det blev konstigt kramade vi varann snabbt hejdå och hoppade på varsitt tåg i olika riktning.

Fin start ändå.

Ångest

Mitt år börjar med struktur och jävligt mycket må bra. Tillförsikt, kärlek och trygghet. Det är en bra tid helt enkelt. Men inte för alla. 2013 är en helt annan sak för Kristian. Läser och får ont i hela kroppen. Kräkkänslor. Vet inte hur länge jag ska fixa att läsa och följa vägen mot slutet. Fy helvete vad svårt det är. Och ändå förstår jag såklart att jag är förbannat långt ifrån det som är hans verklighet. Onda jävla sjukdom.

Jag jobbar på det

Den som har hängt med vet ju att struktur och planering är grejen för 2013. Och so far får man väl säga att det går…okej.

Jag ligger lite efter i läsningen av strukturboken. Det är inte bra. Men jag inleder varje arbetsdag med en struktur-stund, jag gör todo-listor, jag har börjat lägga dokument i mappar och namnger alla dokument på samma sätt. Sen har jag bytt plats på jobbet för att få lite mer ro. Jag insåg att det behövdes eftersom jag hellre satt på café när jag skulle jobba koncentrerat med olika typer av strategi-dokument och rapporter.

På hemmaplan har jag gjort ett schema för träningen och springer fyra dagar i veckan. Måndag, onsdag, fredag och så långpass på lördagar. Jag kör så tills i början av mars då det är upptrappning med hjälp av 10-veckorsschemat från jogg.se fram till Göteborgsvarvet den 18 maj.

Och just det, så planerar vi ju veckans mat och skriver upp på tavlan varje söndag. Lättare att nå målet med tre köttfria i veckan då. Haha, nu när jag läser igenom det här så inser jag att det är en riktigt bra nivå. Jag älskar struktur!

Jag, en parodi

20130102-215923.jpg

Jag sitter här och gör ett träningsschema, har tagit mina mått, har precis läst förordet i strukturboken som ska göra mig till ett uppstyrt ess (tack fina fina Sofie) samtidigt som jag försöker att glömma chipsen, chokladen och kakorna som finns i köksskåpen. Nu ska jag ta mig en clementin också.

Jag är exakt en sån som jag brukar garva åt och håna i början av januari. Men det är okej om ni garvar. Gör det! Då blir jag ännu mer taggad att hänga i löparspåret även i oktober.

Det här med döden

Jag upptäckte Kristians blogg någon gång i somras. Jag visste vem han var tidigare, Sugarplum Fairy har aldrig varit ett favoritband, men har funnits i periferin länge. Men jag visste inte att han varit sjuk. Jag såg nåt klipp från Peace & Love där bandets sångare Victor pratar om cancern och bloggen. Så jag läste. Och jävlar vad jag grät. Men det var okej, för han blev frisk och firade och det kändes som att livet var rättvist ändå.

Men mer fel kan man inte ha. Livet är inte det minsta rättvist. Kristian blev sjuk igen och den här gången kommer det inte att gå bra. Han fortsätter att skriva om hur det känns, om sina tankar och hur man kan leva med vetskapen om att snart vara borta, att inte få bestämma själv, att han aldrig får träffa barnet han skulle ha haft eller att han snart inte får vara med människorna han älskar. Det är fruktansvärt jobbig läsning, men också så himla klokt och fint. Och samtidigt som jag tror att jag förstår döden lite mer, så blir jag livrädd för den. Jag har försökt ignorera den så mycket som möjligt genom livet, inte orkat ge tankarna på den luft, men några gånger har den kommit nära. Och några gånger har jag önskat att den ska ta folk som gjort mig eller någon jag bryr mig om illa. Så jävla dumt.

För några veckor sedan var Kristian med i Annas eviga på SVT och pratade om sin syn på döden. Jag råkade zappa förbi av en slump men blev helt tagen av hur starka gänget runt bordet var. Hur de närmat sig döden och accepterat den på ett för mig obegripligt klarsynt sätt. Och hur jobbigt det än är att titta så tycker jag att ni ska göra det. Kanske mest för att tankarna på döden har fått mig att fokusera mer på att leva. Att jag vill känna att jag gjorde det jag kunde när det är min tur.

Det är konstigt att man kan bry sig så mycket om någon som man aldrig träffat. Men jag tänker mycket på Kristian. Och jag klamrar mig fast vid att mirakel sker. Fast jag vet ju att oftast sker de inte. Men jag hoppas att han hinner göra det han vill. Att han blir klar. Och när det är dags hoppas jag att resan genom rymden blir än mer fantastisk än vad han drömt om och att den där sommarmorgonen under granen i Dalarna blir en ny start på någonting ännu bättre.

© 2017

Tema av Anders NorenUpp ↑