Kategori: jämställdhet

Valsorg

Jag var så peppad igår. Seeg förkylning översköljdes av fantastiskt väder, trädgårdshäng, nyklippt jätteglad unge och en kvällspromenad till vallokalen. Stoltheten i att visa för barnen hur det funkar med demokrati och svara på deras tusen frågor om rättvisa och hur systemet funkar byttes under kvällen mot en illamåendekänsla. Glad för feministernas frammarsch förstås, men att halva Sverige väljer att inte gå och rösta och de otäcka främlingsfientliga, rasistiska och nazistiska strömningarna i Europa gör mig livrädd.

Var är vi på väg? Och hur kan vi göra skillnad? Hur kan jag göra skillnad? Det ska jag fundera på framöver, för det är lätt att förfasas. Men sen då? När chocken har lagt sig och livet går vidare. I nästa vecka? Hur kan jag dra mitt strå till stacken för att förändra det här till den 14 september? För så här kan vi inte ha det. Det som händer nu måste vändas. Vi är människor på samma klot, för mig är det självklart att vi alla är lika mycket värda.

Update, dagen efter:
Nu har jag hunnit fundera lite och kommit fram till att det viktigaste just nu är att alla vi som tycker att medmänsklighet och jämlikhet är viktigt pratar om det. Med varandra och så många andra som möjligt. Ifrågasätt och diskutera. Kalla inte Sverigedemokrater och rasister du möter i din vardag för idioter, bli inte förbannad och avfärda dem. Då skärmar de av sig, vänder sig till varandra och kommer aldrig att lyssna på dig. Förklara istället. Förklara med tålamod och pedagogik som mantra. Förklara varför det är viktigt att vi tar hand om varandra. Att vi alla är människor som har samma värde. Att det inte kommer att bli bättre av att stänga ute människor. För utan att komma nära tror jag inte att det går att förändra. Vi måste ta fighterna i vardagen. När det kommer slentrianmässigt vid lunchbordet, på bussen eller på gymmet och orka och våga stå upp för det vi ju faktiskt tror på. Jag kan och du kan – nu hjälps vi åt att förändra det här!

Att göra skillnad

Igår var det så dags för Tjejmilen. Med förkylningskänningar under veckan och med lite för få kilometrar i benen bestämde jag mig för att strunta i klockan, ta det lugnt och se det som ett roligt träningspass. Jag ville så gärna fullfölja och få springa med det grymma Plan-teamet. Och så blev det! I knalligt rosa Plan-tshirts peppade vi igång tillsammans och insåg att vi faktiskt gjort ganska stor skillnad med våra insamlingar. Det känns fint.

Jag vill skicka miljarders kramar till Carolina, Linda, pappa, Marie, Ammi, Anna, Angela, Anna, Ninnie, Daniel, Petra, Henrik och Eva-Lisa för att ni var med och bidrog. Tillsammans har vi betalat nästan två års skolgång för en flicka i Guatemala (826 kr kostar ett år). Vi har gjort enorm skillnad för någons liv och framtid och det gör mig otroligt stolt och glad! Tusen tusen tack!

Donera så springer jag!

Tjejmilen samarbetar med Plan kring kampanjen ”Because Im a girl” för att uppmärksamma den diskriminering som flickor utsätts för i utvecklingsländer. Flickor är oftare undernärda, får mer sällan gå klart grundskolan och riskerar att giftas bort som barn. Att utbilda flickor är ett av de mest effektiva sätten att utrota fattigdom, det vet vi efter över 75 års erfarenhet av utvecklingsarbete i 50 länder.

Förra året sprang jag Tjejmilen på ett löpband på Malta, men i år är jag på plats i Stockholm och kommer att springa Tjejmilen med ett gäng sköna bloggare för att hjälpa till att sprida det här viktiga budskapet. Jag vill även hjälpa till att samla in lite pengar till kampanjen och har därför dragit igång en utmaning hos Charity Storm, så kom igen vänner, klicka här och donera loss! För varje hundralapp du skänker så springer jag en kilometer – och du gör något väldigt fint för flickor i Guatemala.

Det är nämligen så att insamlingen för Tjejmilen går till Plans skolprojekt att utbilda 1000 flickor i Guatemala. Knappt var fjärde flicka i landet är analfabet – det vill Plan ändra på. Att skicka en flicka till skolan ett läsår kostar 826 kronor. Att utbilda 5 flickor kostar 4 130 kronor.

Hur många kan vi hjälpa?

Oscarsgalan, 1600-talet ringde och ville ha sin kvinnosyn tillbaka

Nu har jag tittat på Boobs-sången från Oscarsgalan flera gånger och jag blir så förbannad och ledsen. Längre ner i samma artikel finns klippet där Salma Hayek blir presenterad. Undrar hur glad och stolt hon kände sig när hon klev fram på scenen?

Ärligt talat. Är tokglad för Sveriges första Oscar på 29 år, men kan vi inte bara bojkotta skiten nästa år? Eller kräva att de ställer en människa där som respekterar sina medmänniskor?

Det här är Sverige 2013

Jag blir så jävla ledsen. Ska kvinnor i Sverige behöva ha det så här? Hur många orkar stå för sin sak i en sån här verklighet? Jag är så imponerad och rörd över alla de här kvinnorna som har modet att kliva fram och berätta. Både i Uppdrag gransknings film, av Blondinbellas text, Kerstin Weigls artikel, Cissi Wallin som ringde en av personerna som hotat henne och alla de andra som sagt ifrån de senaste dagarna.

I efterdyningarna tycker jag att Sofia Mirjamsdotter, Malin Nävelsjö och Viktor Adolfsson skrivit otroligt läsvärda texter. Läs dem. Och ta med dig att vi alla bär ett ansvar. Vi kan alla göra skillnad. Kommentera postitivt när du läser/ser saker på nätet som du gillar och våga säg ifrån i din vardag när något inte står rätt till. Positiva droppar ner i det där svarta vattnet. Ju fler, ju ljusare kommer det där skitvattnet att bli.

Nu ska jag surfa en runda och skriva några positiva rader till de jag gillar och tycker är bra. För att jag tror att de behöver få veta att vi på andra sidan är många fler.

FYI

Lego-Leya bor kvar. Men hon har fått en brun tröja målad på överkroppen. Win-win.

Det här gör mig helt galen

Jag läste den här artiken för några dagar sen och på vårt kylskåp sitter de här figurerna. Den enda kvinnliga Star Wars-karaktär jag sett i Legohyllan – iklädd bikini med markerad midja och klyfta. Jag blir helt mörkrädd. Men hur bojkottar man Lego när man bor ihop med en fyraåring som är helt hooked? Jag vet inte.

© 2017

Tema av Anders NorenUpp ↑