Jag har precis läst den fruktansvärt jobbiga och sorgliga artikeln från GP om 16-åriga Sebastian. Har hulkgråtit framför skärmen och skämts för att jag samtidigt som jag tycker så synd om hans föräldrar och småsyskon ändå någonstans längst inne är så oändligt tacksam att det inte drabbat mina barn. Jag går sönder lite inuti bara av att närma mig tanken på att säga hejdå till någon av dem.

Men en sak känns bra. Och det är att jag sen några månader ger ett par hundralappar i månaden till Barncancerfonden. Gör det du också. Förhoppningsvis blir det några färre tomma barnstolar i framtiden.