Var på middag med några av mina finaste igår. Vi började snacka om val och eftertanke och vad som gör att man hamnar där man hamnar. Och om att värdesätta och uppskatta det man har och det man gör. Om att vara i nuet och njuta av det. Djupt, I know. Men iallafall så fick det mig att tänka på den här fantastiska låten. Sjukt längesen jag hörde den, men jorå, den gör mig fortfarande tårögd. Det är någonting med mixen av allvar och trivialiteter levererade med kärlek som gör mig alldeles mjuk. Jag hoppas att jag får möjlighet att hålla ett liknande tal någon gång i livet.