Det är nästan så jag börjar ångra att vi bestämde att Frank ska vara hemma i sex veckor i sommar. Nu har det gått fem dagar och jag är helt slut. Han är fantastisk när han är nysoven och nyäten. Men övrig tid…hej på dig trotsunge! Han säger nej till allt, gör tvärtemot vad man ska, klättrar högt och lågt, tar upp allt han ser omkring sig – hur äckligt det än är (typ använda tamponger, kladdiga glasskedar, varma engångsgrillar etc), äter i princip bara jordgubbar, oliver och glass, grinar om han inte får som han vill eller om man inte ger honom hundra procents attention, skjuter med låtsaspistoler och skriker och pratar konstant med jättehög röst.
Inget drömsommarlov so far alltså, men jag hoppas att det är en kort fas och att vi ska vakna i morgon och ha fått tillbaka en go, glad, nöjd, pysslig och kramig fyraåring. Och jag tror det blir bättre framöver, Lars jobbade sin sista dag idag, så från och med nu är vi dubbelt så många som kan ge honom uppmärksamhet. Och det blir nog fint.
