Jag har ju börjat springa. Inte bara lite sådär ibland, utan på riktigt. Blivit en av de där…löparna. Jag har joinat sekten, längtar till nästa pass och börjat fundera på Tjejmilen. Till och med köpt löpartights. Ni fattar. Det är stort.
Jag har alltid hatat att jogga. Men jag har tvingat mig själv att göra det periodvis. Men då max 3 km och enbart på löpband. Inte bland folk. Och jag har typ dött på kuppen. Men något hände och jag kom igång och plötsligt blev det så jävla roligt att jag vill göra det varje dag. Och jag har precis räknat efter – det är sex små saker som har gjort hela skillnaden. Tänkte att jag skulle berätta vilka. Det blir ett mastodontinlägg, men kanske kan jag inspirera någon annan!
1. En sak som gjorde att jag ogillade att springa var allt skumpande. Mage, rumpa, tits. Allt skumpade. Ingen i hela världen gillar att springa när det skumpar. Det känns som att alla tittar, man orkar ingenting och allt blir en ond cirkel. Jag kan avslöja att det inte blir bättre efter att man fött barn heller. Så jag testade en grej som visade sig vara grym. Jag använder en body, en helt vanlig tight underklädesbody i stretchmaterial (funkar säkert med en sjukt tight baddräkt också), plus dubbla sportbhar. Och catching! Allt sitter på plats! Löpartightsen blir som pricken över i och förändringen är enorm. Jag känner mig smidig för första gången på 15 år.
2. För mig är teknik viktigt. Jag gillar siffror och statistik och att jämföra. Därför använder jag Nike+. Det betyder att jag har en sensor i dojjan som mäter stegen och skickar infon till Nike+-appen i min iPhone. I öronen får jag rapporter om varje kilometer jag sprungit, när jag är halvvägs och var hundrade meter den sista halvkilometern. Häromdagen poppade Lance Armstrong in och gratulerade till min bästa kilometertid någonsin! Najs tyckte jag!
När jag kommer hem synkar jag iPhonen med datorn och då skickas datan till mitt konto hos Nike+ och rätt in i min Facebook-status. Så all löphistorik landar hos Nike (där jag just nu har orange level, kan utmana polare, fylla i löprundor och mycket annat) och alla mina fejan-kompisar får veta hur långt/snabbt jag sprungit. Alltså kan jag inte såsa eller springa korta rundor. Ser inte bra ut i statistiken eller i ögonen på mina polare som numera tror att jag är värsta löparesset.
3. Jag bestämmer alltid innan hur långt jag ska springa och ställer i det i Nike+-appen när jag sticker i väg. Jag får inte springa kortare (men gärna längre). Jag får heller aldrig stanna. Jag får springa hur långsamt som helst, men aldrig stanna och aldrig gå. Tycker också att det är mentalt enklare att springa en sträcka och springa tillbaka samma väg. Då känns det som att vägen till vändpunkten är själva löpturen, resten är bara hemväg och bonus. Så sprang jag min första mil i livet för några veckor sen. Jag körde fem kilometer, sen sprang jag ju bara hem och fick fem kilometer som bonus!
4. Jag gillar att lyssna på P3 dokumentär när jag springer. Spännande historier som tar uppmärksamheten från det jobbiga. Plötsligt har man sprungit ett par kilometer utan att man ens tänkt på att man springer. Guld värt! Har du en iPhone eller iPod är det bara att hämta hem alla avsnitt som podcasts i iTunes. Min senaste runda lyssnade jag på dokumentären om Cats Falks försvinnande. Rekommenderar även Lidingöligan eller den sjuka Scheikestoryn.
5. Ibland lyssnar jag på musik. Då måste det vara bra tempo på låtarna, jag springer automatiskt i takt. Såsiga låtar = sämre tid. Plus att jag märker att jag springer bättre till artister jag verkligen gillar. Robynrundorna är mina bästa! Och se till att ställa in din absoluta älsklings-favvo-pepplåt alla kategorier som din powersong i Nike+. När det känns tungt trycker du bara på powersong-knappen och din favvolåt drar igång direkt och du springer som en hind igen.
6. Och just det. Sista grejen. Jag har alltid svinhög volym på det jag lyssnar på. Då hör jag inte min egen flåsiga andedräkt – det underlättar enormt!
Alltså. Jag är fortfarande sjukt trött efter en runda. Det är inte alltid roligt (bara nästan) och jag är fortfarande ingen gasell, jag undviker att springa bland en massa folk dagtid – tidigar morgnar och kvällar är min grej. Men jag är enormt stolt och glad och känner verkligen skillnad. För mig som är lite otålig är ju löpning grejen. Man märker snabbt resultat och orkar på kort tid springa jäkligt mycket längre och snabbare. Och det är lätt att tävla i – vem springer längst på en månad typ. Joina sekten och prova säger jag!
