Det var längesen jag läste något utöver halva Filter-artiklar i samband med snabba toabesök. Men i helgen slukade jag två böcker och kände att jag måste tipsa. Kanske är det läslustan som gör det, men jag blev alldeles tagen på två helt olika sätt.

Först läste jag Vi har redan sagt hejdå av Daniel Åberg. Först tänkte jag att det var ett smart drag att börja med att huvudpersonen självsäkert beskriver att han tidigt under ett samtal vet om personen i fråga kommer att följa med hem och ligga eller inte. Ämnet sex är ju ett av de säkraste korten att använda om man vill att folk ska läsa vidare liksom. Sen störde jag ihjäl mig på att kapitlen kommer i oordning – först ut är tex kapitel sex, sen kommer kapitel åtta. Men när jag släppt de två grejerna så började jag tycka om. Kanske för att det är sjukt befriande att läsa vad som försigår i en 30-plus-killes huvud. Man gör ju sällan det. Iallafall om det som händer därinne handlar om ångest, osäkerhet, teorier kring hur och varför saker och ting är som de är och varför man inte bara kan våga vara den man är. Eller gilla den man är. Konstigt att det är så faktiskt, tjejtankar kan jag hitta så mycket att jag inte ens orkar läsa bara några klick bort. Men killtankar, de får man leta efter. Synd tycker jag.
Iallafall så gillar jag den här historien. Blir berörd och ledsen. Känner igen en del. Och hoppas hoppas att det ska gå bra. Plus att när jag läser så tänker jag lite att det handlar om Daniel själv – och hans tjej Johanna som jag ju känner lite. Att Iris i boken i själva verket är Johanna. Fast jag har läst någonstans att det inte är så alls. Så stämmer det ju inte egentligen. Men det känns som att Iris har Johannas coola drag iallafall. Smart, annorlunda, intressant och orädd. Nu tappar jag tråden här, men läs den.

På flyget hem satt jag med stora tårar i ögonen och läste Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. Det är ju ingen vanlig roman, utan en samling krönikor och blogginlägg. Och jag har redan läst en del av dem, men ändå blir jag så himla tagen. Det är så svårt att förklara men hon är en jävel på att sätta ord på känslor. Den där kärleken som växer inne i kroppen som gör att man nästan går sönder när man tittar på sina barn. Eller hur det känns när man är på Tivoli i Köpenhamn samma dag som ens pappa dör. Eller hur det känns när man måste göra de man älskar mest av allt så illa att det nästan inte går att förstå. Jag älskar krönikorna om familjekänsla, att älska varann när man är som fulast, om tålamod som tar slut och om sex. Bra och dåligt sex. Äh, jag älskar nästan alltihop. För att det är på riktigt och ärligt och för att hon vågar säga som det är. Trots att hon är känd och kanske gör sig impopulär i vissa kretsar. Ja. Läs den tycker jag. Förresten så tycker jag att speciellt killar ska läsa. För efter att ha gjort en snabbcheck bland mina female friends så är det många som känner igen sig en hel massa. Så kanske är det så att man förstår sin tjej/morsa/syrra/dotter lite bättre efteråt. Bra bonus.