Den har varit efterlängtad den här dagen. För första gången har han fattat grejen med att fylla år och som han har längtat. Frågat, räknat och undrat när det egentligen är den 11 maj. Så när han som vanligt kom farande upp i vår säng i morse, gastandes – Pappa, fyller jag år idag? Och Lars sa ja – så blev han tokglad! När han sen upptäckte det gigantiska paketet som stod i vardagsrummet var lyckan gjord. Nu är han cykelägare också.
Jag blir som vanligt sjukt nostalgisk. Den här gången, när det finns en pytteliten människa här hemma också, så känns det så otroligt tydligt att han börjar bli stor. Och samtidigt som jag på allvar sörjer att vår lilla fralla växer upp så är det förstås fantastiskt på samma gång. Han är underbar! Förstår så mycket, frågar, diskuterar, undrar och ifrågasätter. Han har två sidor – den galna som vilt far omkring, klättrar, brottas, trotsar och låter så högt det bara går. Sen den känsliga som iakttar, pysslar, sitter i knät och pillar i mitt hår. Som börjar gråta om vi inte förstår eller om något är orättvist. För tillfället snackar han rätt bra, äter som en loppa och använder upp en tejprulle om dagen till sina olika projekt. Han är en fena på bokstäver, använder min iPhone helt obehindrat, älskar fortfarande dinosaurer och tittar helst på Hajar som hajar eller Loranga, Masarin och Dartanjang.
Idag när jag smygtittade på honom när vi käkade födelsedagsglass på Nytorget blev jag alldeles tårögd och varm i hela kroppen. Funderade på allt vi varit med om och allt vi ska göra. På hur han längtar efter att åka till Samos och Kolmården i sommar, på hur fin han är i sin keps, hur han skrattar när han luras, vad han är snäll mot Anita och hur mycket han lever ut när man verkligen stannar upp och är med honom. Det är så stort och svårt att förstå att han är min den där lilla skitungen. Världens bästa.
