Frank behöver en ny säng och vi har sagt att han ska få en ny när vi flyttar. Han har varit bestämd med att den ska vara vit. Och så har snacket gått ett tag. Men vi har ju letat och letat men inte hittat något hus och han har alltså inte heller fått någon vit säng. Än.
Men när jag vaknade i den stora sköna hotellsängen i Berlin i lördags hade jag fått två sms. Ett från en dam vi haft lite kontakt med angående ett bostadsbyte. Vår lya på söder mot hennes hus i Mälarhöjden. Men hon backade ur för några veckor sen eftersom vi inte har balkong. Men i lördagens sms berättade hon att hon ska sälja ändå och att vi var välkomna att komma och förhandskika.
Sms nummer två var från Tove som tidigare i vintras köpte en fantastisk utdragssäng som jag också ville köpa. Men jag var tvåa på bollen så det blev inget sängköp för mig. Men nu har Tove och hennes snubbe testat och kommit fram till att sängen inte funkar hos dem. Och messar att vi gärna får köpa den från dem om vi vill. Och yepp. Sängen var vit.
Inte så konstigt att jag gick igång lite va? Om ödet och nu är det vår tur och sådär. Ett hus OCH en vit säng dyker upp på samma gång liksom.
I går hämtade vi sängen. Fortfarande grymt fin – vi måste bara måla den lite (kanske borde poletten ha trillat ner redan där, med ommålningen alltså. Den var ju inte helt vit längre). Ikväll kollade vi på huset. Och där sprack det. Inte vår bag. Inget klick. Inget förhandsbud.
Så nu har vi en underbar men svinstor utdragssäng som knappt får plats i Franks rum. Och det där med ödet. Jag vetefan.
