Frank satt och gosade i mitt knä innan läggdags ikväll. Plötsligt började han löjla sig och låtsaspruttade så att saliven sprutade. Och så kommer det:

- Du är äcklig mamma, jag tycker inte om dig.
Och så skrattar han högt och tillgjort och vrider sig ur mitt grepp.
- Varför säger du sådär Frank? Jag blir ju jätteledsen.
- För att du är äcklig. Jag tycker att du ska flytta någon annanstans.

Jag är inte hundra på var det kommer ifrån, men jag antar att han har snappat upp det från de äldre kidsen på dagis. Det viktigaste är väl i och för sig hur man bemöter det. Men jag vetefasen hur. Jag tror inte på att ignorera i det läget, det är annars en strategi vid de värsta trosstunderna här. Men det känns för viktigt. Nu försöker vi berätta att man inte säger så till någon. Att vi blir ledsna när han säger så till oss. Men han skrattar bara vidare och upprepar det han sagt.