Det är konstigt det här med graviditet, hormoner och känslor. Jag är så otroligt mycket känslosammare den här gången – ödmjuk och tacksam över att vi fått möjligheten att göra det igen. Att det gick och att vi på fullaste allvar ska få hem en ny sån där cool och fantastisk liten människa. Jag blir helt gråtig och varm i hela kroppen när jag tänker på det.
Det var stor lycka när jag var gravid förra gången, men ändå så hade jag ingen aning. Inte ens i närheten. Den här gången förstår jag liksom vad vi håller på med och det är större än något annat och inte alls lika självklart. Det kommer över mig när jag vaknar på morgonen, lägger handen på magen och får en liten puff tillbaka. Eller när jag joggar till bussen, får värsta huggen i magen och måste tvärnita och står där flåsandes – men tokglad. När Frank kommer rusandes i min famn och viskar i mitt öra att han har ”sakat” mig. Eller när jag kliver ut ur duschen och får syn på min buktande profil i spegeln. Svindlande.
Jag som för inte alls länge sen var övertygad att jag bara ville ha ett barn, börjar på fullaste allvar tänka att storfamilj är grejen och att man borde skaffa så många kids man bara kan och har möjlighet till. Och när jag tänker på vilken resa bara de här tre åren tillsammans med Frank har varit (herregud, hur kan en unge på tre år vinna en stå stor plats i hjärtat och rubba ens värdsbild så totalt?) så känns det helt självklart. Kids är meningen med livet. Det är det coolaste, mest omvälvande och kärleksfulla man kan lägga sin tid på.
Det är kanske inte så konstigt att det blir så här. Egentligen. Men jag är lite förvånad över att jag, den ganska osentimentala realisten har blivit så muchy. Och så rinner hormonbägaren över och jag tjuter en skvätt till.
