Kollade just på ett gäng bilder från i somras. Jag har ett par fantastiska från en utflykt på Samos. Ni vet, bilder där man ser hur bra allt var. När ens närmsta människor är så fina att man sliter fram kameran och önskar att man kan bara kan fånga lite lite av ögonblicket – och lyckas.

Nu tittar jag på dom och får bara en stor svart och sorgsen klump i magen.
Fan vad ovisshet är bra ibland.