Bild från Brettans sajt.

Jag har ju glömt att berätta om Brett Anderson på Chinateatern i tisdags! Han är ju en gammal favorit och när jag såg honom sist på Debaser Medis var jag lyrisk. Inte lika stort den här gången, det var en bra, men skum konsert. Det är konstigt hur akustiska små spelningar ibland kan ge mig en skämsig känsla. Nåväl, here goes, plus och minus:

+++
- Rösten, oj oj oj oj. Det är få som slår mr Andersons fantastiska stämma. Jag älskar!
- Låtvalen under andra akten, Europe is our playground tex. Fantastisk i akustisk version.
- Att han är så skönt dramatisk, jag blir alldels fnissig.
- Cellon, stråkar är väldigt väldigt fint.
- Venke, bästa konsertsällskapet!


- Att ha två akter. Det var inte ens speciellt långt.
- Brettans outfit. Shit vad jag saknar tighta jeans och skinnjacka. Fotriktiga skor känns sådär.
- Att han försökte få oss att sjunga med när han gjorde nya versioner av gamla låtar. Det är svårt.
- Spottandet. Det sprutade rejält tidvis – tyckte synd om folket på första raden.
- Cello till nästan allt gjorde att det lät väldigt same same hela tiden.
- Under större delen av första akten gick låtarna i varandra nästan helt obemärkt. Konstigt.