Vi har haft lite krångel på dagis ett par veckor. Det är ett annat barn som utsett Frank till sitt private target och har bitit honom två gånger. Fröknarna har också berättat att barnet tydligt ger sig på enbart Frank. Men de försöker hålla uppsikt, håller isär och lämnar dom inte ensamma. Tråkigt förstås. Och jobbigt. Men ändå så förstår man ju att det inte är så lätt att hålla koll varje sekund. Plus att det är sånt som händer och säkerligen är jobbigare för det andra barnets föräldrar. Svårt att snacka med en tvååring om sånt här på kvällen flera timmar efter att det hänt. Även för oss. Frank pekar på blåmärket på armen och säger ”XXXXX bita” och ser sjukt ledsen ut. Jag kramar honom och säger att man inte får bitas och avslutar. Vill inte göra någon stor grej av det liksom.

Men nyss ringde de från dagis och berättade att samma barn gjort det igen, men ganska illa. Det har gått hål, blödit och blivit ett rejält märke och Frank var väldigt ledsen. Fick ont i magen och min första instikt var att dra till dagis och hämta mitt lilla fino, krama honom och aldrig lämna honom där igen. Men det är ju inte så det funkar. Man jobbar, dagis tar hand om barnet och en timme senare sitter jag ändå här lite splittrad och skriver på en brief. Känns inget bra.