Frank fick urinvägsinfektion när vi var i Bangkok. Vi hade med oss antibiotika så det löste sig rätt snabbt, men eftersom han har reflux så vill hans läkare kolla upp så att infektionen är helt borta nu. Det gör man genom att lämna ett urinprov.

Eftersom det är jobbdag och det inte kändes aktuellt att ta semester för att åka in till SÖS och sitta där och vänta på att han ska kissa i en påse så inleddes operation ”kissa i en burk” vid uppstigning i morse.

Det ser antagligen rätt kul ut. Frank springer runt med rumpan bar medans vi försöker få honom att dricka så mycket som möjligt – samtidigt som man måste hålla sig nära honom med en burk i högsta hugg. För när det väl händer går det snabbt. Helst ska det hinna komma några droppar först, sen vill man ha resten i burken. Ja, ni fattar. Det blir lätt kaosartat. Det är ju oftast inte så att han står upp helt stilla och kissar i 40 sekunder. Eller förresten. Det är aldrig så.

Av någon anledning så gillar han inte det här och verkar fatta grejen (vi har ju gjort det några gånger nu). Så när blöjan åker av och muggen är redo så är det som att han kniper igen. Inget händer. Absolut ingenting.
Jag trugar med juice, mjölk och vatten. Sitter på badrumsgolvet och läser bok på bok på bok för att han ska bli distraherad. Men nepp. No luck.

Idag tog det en timme innan något hände och då blev det en liten liten skvätt på hallgolvet. Kollade på klockan, undrade hur jag skulle förklara på jobbet, log brett mot honom och försökte dölja att jag började känna mig jävligt stressad.

Men, 25 minuter, 2 glas mjölk och 4 böcker senare skvalade det till och jag lyckades fånga upp tillräckligt mycket för att fylla ett provrör. WOHOOOO!
Snabbt som tusan på med juniors brallor, rusha till dagis, upp till bussen till SÖS, lämna provet, rusha tillbaka till bussen och sen ner i tunnelbanan. Var på jobbet vid 9.47. Redan då nöjd över mitt dagsverke.