Vår älskade lilla lya är belamrad med kartonger, säckar och möbler. Vi sitter och väntar på flyttfirman och jag kommer plötsligt på att vi aldrig mer ska sova här. Fy fan vad sorgligt.
Vi har verkligen älskat att bo här. Och det visste vi att vi skulle göra när vi köpte den – trots många huvudskakningar från folk runtomkring oss. Det har hänt sjukt mycket mellan de här väggarna sen vi flyttade in i december 2003. Fester, förlovning, skratt, gråt, renovering, förlossningsstart, några fighter, massor av kärlek och så Frank förstås. Det är den här lyan vi ska snacka om när han frågar var vi bodde när han föddes. Det är den här lyan som vi ska minnas som vår första lägenhet tillsammans. Fan, hatar att jag är en sån blödig liten fjant. Nu ska jag torka tårarna och gå till jobbet. Och när jag går därifrån är jag söderböna på riktigt igen. Känns trots allt gegg ovan riktigt riktigt bra!
