Livet är i de allra flesta fall ännu bättre sen Frank kom. Men det finns en sak som suger. Det är att tiden jag spenderar med Lars har blivit väldigt mycket mindre. Numera är det mycket pusslande som gör att vi passerar varandra i dörren. Den ena är vaken, den andra sover ikapp. Den ena är ute med kompisar, den andra hänger med Frank.

Jag saknar verkligen våra spontanmiddagar på stan som plötsligt övergick i partaj. Eller att se en bioannons och att en timme senare sitta i biosalongen tillsammans. Eller att ta en långpromenad hand i hand. Eller att stanna hemma en hel söndag. Sova länge, käka frukost medans vi läser varenda ord i DN och sen sova lite till.

Missförstå mig rätt. Vi gör ju alla dom där sakerna nu med. Men det krävs lite mer planering och framförhållning. Och Frank är verkligen the best. Det bästa jag gjort. Jag blir varm i hela kroppen när jag tittar på honom. Men det här med mindre tid tillsammans med Lars är verkligen bajs.