Från och med idag är jag återigen boss över mina bröst – jag har slutat amma. Det funkar finfint och känns jättebra!
Jag har klurat lite över det där med varför många känner att det är lite sorgligt att sluta amma (den känslan fick jag själv när jag började fundera på att sluta). Många säger att amningen är så himla mysig, att det är sköna stunder med avkoppling och att det är viktigt för anknytningen. Visst säger jag, men jag tror att ledsen-anledning nummer ett är att man inser att man inte längre är självklar som nummer ett i sin kottes liv. Bara ego alltså.
Här har det inte varit speciellt avslappnande de sista två månaderna. Frank sprattlade, flaxade, åmade och testade nya ljud konstant under amningen. Blev mer som en kamp och jag insåg att han inte var så intresserad längre. Så nu är det käk och välling som gäller – och jag kan börja ha amnings-ovänliga kläder igen!