Det börjar konstigt. Tänk 70-tal. Grått, brunt och lite dimma. Människor som inte verkar ha speciellt sköna liv. Tystnad. Människor som rör sig konstigt. Udda. Några ord. Nästan som poesi. Sen några snabba klipp och så plötsligt en sekvens som känns som en dröm. Några gånger glimmar det till, galna skolfröken, tjockisfeministen och avdankade skönhetsdrottningen verkar fatta vad saker och ting borde handla om och kavlar upp ärmarna. Men så faller allt igen. Men den dramatiska kören fortsätter sjunga.

Nej, sånt här funkar verkligen inte för mig. Så, ett litet råd i all välmening. Se inte ”God morgon alla barn”.