Man har ju hört talas om ”tredagarslipen”. Den ska inträffa precis när man kommer hem från BB, när mjölken rinner till. De flesta jag känner har gråtit hejdlösa mängder de där dagarna. Oftast för ingenting alls. Eller för riktigt knäppa prylar. Så jag var beredd – men inget hände. Jag har inte spillt en tår under de här första veckorna. Bara varit go och glad!

Men idag däremot. Jag har tjutit flera gånger redan och det är inte ens lunch! Frank har haft en jobbig natt och jag har varit uppe typ tusen gånger (kändes så iallafall). Så jag är väl lite trött. Men vad knäpp man är! Det började när jag vaknade av att Lars stängde ytterdörren när han gick i morse – utan att ha sagt hejdå till mig. Sen när jag hittade hans kärleksbrev och uppskuren färsk ananas i kylskåpet. Och så när jag läste hans kommentarer på bloggen. Och den anonyma gullo-kommentaren. Och nyss när jag skulle skriva en namnskylt och bara gjorde fel.

Tänkte städa nu, men vetefaan om jag vågar. Vad händer om dammsugarpåsen är full eller slangen lossnar? Tror jag behöver sova middag faktiskt :)