En sak har jag just insett. Jag som för det mesta tar livet som det kommer och sällan oroar mig eller funderar djupare över saker och ting har släppt in oron i mitt liv.

Ju längre tiden går, blir jag mer och mer orolig över att något ska hända med frallan. Eller att något redan har hänt. Att det faktiskt bara är vanliga degiga frallor därinne. Läste just om det sorgliga som hänt Jenny och A. Hade aldrig hört talas om ofostrig graviditet innan. Men nu har jag googlat och insett att det händer ganska många. Ryser i hela kroppen. Hemskt. Svårt att släppa.

Men sen då? Om man nu kommer så långt att frallan ploppar ut. Hur ska det då bli? Antagligen ännu värre. Farliga sjukdomar, galna människor och olyckor. För att inte tala om allt galet som barn och tonåringar kan råka ut för på egen hand.

Ja. Så härliga känslor som jag kan ha, lika rädd kan jag bli. Men jag jobbar på att låta mitt gamla jag ta över – och tänker på nåt skönt istället.